DömD 2000 - Små kilar kan spåna mycke

Åter igen ett lyckat DömD av de glada och trevliga D-Group, X-Group och A-Cats! Stort tack... speciellt för zoo:et.

Torsdag - Det första steget

Da-dunk-da-dunk... Var fan är jag? Är det första som jag undrar när jag slår upp ögonen och försöker resa på mig. Jag slår huvudet i taket på tågkupen och pusselbitarna faller på plats. De under mig verkar inte riktigt ha vaknat än. Huvudet och magen signalerar att jag varit en dum pojke och minnena som kvarstår sen gårdagen pekar på att de har rätt. Med en hyfsat klumpig manöver lyckas jag ta mig ner till golvet, det är dags att spåra upp några andra överlevande. Sittvagnen brukar vara ett säkert tecken och mycket riktigt sitter där ett gäng Poontosar som försöker få sig i de första små mängderna sprit för dagen. Med ömsesidiga slitna små grymtanden markerar vi varandras närvaro och jag slår mig ner på golvet. Tilda som kvällen innan varit en vandrande jäkla rock'n'roll festival, ser ut som festivalområden brukar göra dagen efter. Men hon har sprit så allt är förlåtet. Efter ett par små trevande klunkar inser jag att det vore lämpligt att ha en plastpåse i beredskap framför mig bara utifall att. Magen tutar och vinkar som besatt att den vill skicka upp en present av nåt slag. #36 och Annis dyker upp nu och #36 har med sig både sprit och virke! Halleluja! Nu ska det blandas grogg. Ser framför mig Barney i Simpsons som i vild falsett skriker 'It begins!" samtidigt som han häver en flaska med champagne. Bestämmer mig för att följa efter modellen och häller upp sprit och fanta i ett glas och dricker och... ... ROM!! DAMNIT!! Magen känns som ett jordbävningsområde på en kolliderande planet och spyan är bara centimeter borta. Kippande efter luft förklarar jag att jag inte vill ha sprit som smakar sämre än något annat på jorden. Det tar en kvart, men de lyckas beskriva ett ställe där jag kan hämta en dunk med ren sprit. Större delen av den tiden går åt till att mobba mig för att jag råkade få tag på en vattendunk som ett antal människor blandade grogg på igår. Det var inte förrän #31 gav sig på att häva ren dunk som någon insåg att något var mycket mycket fel. Nåja, tillbaks till den här dagen, jag får tag på en dunk med riktig dricka och tar mig tillbaka till sittvagnen. Nu kan man börja grogga lite på riktigt. Med ett par groggar med behörig #32-styrka så börjar kroppen sakta ticka till liv. Himlans vad bra man börjar må efter ett tag.

Resten av resan ner till Stockholm förflyter utan några större bekymmer. Vi gör ett snabbt tågbyte och hamnar sen på ett X2000-tåg. Ett sånt där tråkigt tåg där det finns en massa normala människor som bekymrar sig om vad man håller på med. De brukar dock inte bekymra sig lika mycket om att någon sitter och dricker ur en stängd Burger King-mugg. Inte ens om den som dricker fnittrar hysteriskt och ökar talhastigheten expontiellt. Två-hål-i-väggen i stolen är inte riktigt på chock-sup humör än, men åtminstone på gott humör. Detta gäller även för Kunt och #42 i stolarna bakom som roat sig med att göra en sån där dunderäcklig bilar-i-sprit-grogg. Ni kan se en gammal arkiv bild på hur en sån ser ut här. Drickande är väl i stort sett det enda som finns att syssla med på det här tåget, så vi spolar fram historien till tågstationen i Linköping. Alla började nu gå av och ta med sig sina väskor. Detta tänkte även jag göra. Denna version av historien påstår alla att jag har fel om, men det är jag som håller i tangentbordet, så håll käften bögnegerhoror! När jag gick på tåget var jag bland de tre första in i kupen bland oss. Det fanns en stor fin plats i bagage-hyllan och jag körde in min resväska där. När jag skulle gå av tåget stod inte väskan där längre. Det visade sig senare under kvällen att den hamnat under en av stolsraderna istället. Förklaringen löd att den legat under 'min' stol, vilket är lite lustigt då vi hade ospecade platser inom gruppen och snubben som hittade min väska inte hade en aning om vart jag satt. Resultatet blev i vart fall en skitilsken jag som står och skriker var fan är min väska i dörröppningen så inte tåget kan åka. Till slut inser jag problemet, hoppar av tåget spottande och fräsande och marcherar in och anmäler min väska försvunnen. Med den sedvanliga effektiviteten hos ett statligt företag är det hela färdigt en halvtimme senare och jag kan äntligen gå ut och säga hej till A-katterna. De har guck med sig. Guck är en gulgrön sörja som innehåller alkohol och smakar sockerdricka. Himla enkelt att dricka faktiskt. Med principen häva glaset och direkt be om mer lyckas jag få ner den första flaskan utan problem. Dags för den andra. Väska irriterar mig inte riktigt lika mycket längre. Jag fortsätter att hälla upp och det börjar gå undan nu. Världen börjar få den där härligt smoosade looken. Paradis. Dags för tredje flaskan. Den flaskan hinner jag nästan klart när magen signalerar att det är rastdags. Jag förvarnar dem andra och intar position vid ett staket. Ett väl illustrerande KA-BLUUUÄÄÄ markerar hur jag mår. När det är klart så mår jag faktiskt ganska bra igen. Att jag sen inte minns på något på några timmar har inte med saken att göra. ;)

Vi hoppar in där jag minns saker igen. Jag mår rätt dåligt nu. #31 och jag är på väg ner till sittningen för att äta mat. Det verkar inte vara något speciellt matkrig i år heller. Tråkigt. Lasagnen smakar rätt bra, men ölen och kola-shoten har svårt att hitta ner. Så pass svårt att det blir dags för galopp i pausen. En snabb spurt från källaren ut till det kringliggande buskaget följt av en fontän i klass med en känd sådan i Rom gör att allting klarnar upp igen. Tilda skriker att hon ser mig och jag vinkar. Utanför ingången får jag syn på några andra stoppisar. De står och leker med en laserpekare och har trevligt. Där kan jag vara med. När jag väl fått tag på pekaren får jag syn på ett riktigt slagarsle parkerat ovanpå Enok. En laserfläck lyckas väcka de andra uppmärksamhet. Vi går lite närmare få att få bättre inblick i spektaklet. Enok verkar inte röra på sig så mycket. Vi ropar på honom och får inte någon speciellt aktiv reaktion. Vi knackar på tjejens rygg och frågar om Enok sover. Hon svarar nej och Enoks huvud ramlar åt sidan. Vi frågar om hon är säker. Hon svarar nej och en liten dreggelsträng börjar visa sig i Enoks halvöppna mun. Undrar vem den kommer från. Hans ögon är halvöppna och han verkar inte ha något emot att vi leker med hans ögonlock lite. Det verkar däremot tjejen ha som ilsket skriker att vi ska ge fan i hennes hångel. Vi undrar lite försynt om det inte är lite konstigt att strula med någon som är medvetslös. Han är vaken skriker hon och försöker få Enok att prata med henne. Det går inget vidare. #31 förklarar att han kan tillfredställa hennes bröst bättre än Enok. Skarpt uträknat, det hade en labrador med Parkinssons kunnat. Tjejen skriker att vi är äckel och ska ge oss av. Situationen börjar bli tjatig så vi ger oss av.

Jag träffar på Lars nu och vi ger oss in på det roliga dansgolvet, det som ligger lite undangömt på ovanvåningen och rockar. Just det golvet på den kvällen är förbannat roligt. De kör stenhård musik och det är inte så mycket folk. Detta gör det mycket lämpligt att rocka loss ordentligt, dvs man kan hoppa omkring med meterlånga steg och flaxa omkring med sina meterlånga armar utan att det gör något. Visst, det ser garanterat helt sinnes-sjukt ut, men det är förbaskat kul. Efter ett tag blir detta jobbigt och vi ger oss in till sociala rummet. Här sitter ett gäng på golvet och pratar skit. Fin ide. Vi går in och sätter oss. Tilde och Annis är också där. Efter en stund verkar det bli överenskommet att jag ska klia Annis i håret, så hon parkerar huvudet i knät på mig och jag kliar på. Tilde verkar inse fördelen i det hela och lägger sig i det andra knät. Tur man har två händer. Nu lägger sig Lars där också. Han får fanimej klara sig utan kli. Ögonlocken börjar bli allt tyngre och tyngre och det har sina nackdelar när det gäller mig. Finns det ett tillfälle jag inte vill bli störd så är det när jag sover. Samtliga de som kommer och försöker störa min lilla valphög blir bryskt avsnästa och jag faller allt närmare och närmare John Blund.

Nästa sak jag minns är att Annis och en A-Cat hjälper mig hemåt. De förklarar att vakterna hade hittat mig sovande på golvet och hotat med att kasta ut mig. Så nu är jag på väg hemmåt för att sova ruset av mig. Sounds fair to me. Vi kommer hem till Håkan och en madrass ser ut att ha mitt namn på sig. Jag lyder och störtdyker. A-Caten försöker prata allvar om någonting med mig, minns inte vad, men jag är inte på humör. Jag vill sova. Annis kommer in och förklarar att några extra madrasser ska läggas ut. Med ett besviket litet grymt samarbetar jag och kommer sen på att Håkans dator kan spela mina MP3-låtar. Air har ett par som passar alldeles utmärkt. Snart är madrasserna klara och jag kan sova på allvar. Slut för idag.

Fredag - Varvtalen ökar

Det är något som inte stämmer. Huvudet ligger inmulat i en madrass jag inte känner lukten på och någon ligger tryckt mot ryggen på mig. Jag mår vansinnigt illa. Klockan visar att det hunnit bli sju på morgonen. En tid så god som någon att gå upp och kexa på. Ett helt gäng verkar ha strandat här inne. Blekfeta och mer eller mindre klädda stoppisar ligger strödda som fallfrukt i rummet. En anledning så god som någon att kexa av. Sagt och gjort. Dasset får snart veta vem som bestämmer. De där ute verkar inte ta så stor notis om mig när jag ramlar tillbaka på min plats igen. Möjligen stoppisen som jag gruffade undan lite för att få plats på madrassen. Morgonen fortsätter i ungefär samma stil, nervös sömn i några minuter, varvat av att springa upp och må dåligt igen. Håkan bestämmer sig för att kila iväg och fixa frukost till oss efter ett tag och det är han fanimej bäst på. Klippa den där grabben. När han kommer tillbaka så har ett par stycken av oss, dock inte jag, lyckats ta sig upp på benen och klä på sig lite. När jag får höra att det är mat så bestämmer jag mig för att det är lika bra att våga sig ut till soffan i allrummet. Jag känner igen stället sen förra året jag var här och sätter mig på samma plats. Den funkade ju bra sist. En smått uppskärrad #41 kommer in och berättar om att overallhögen inte var en overallhög, det var #36. Det var tydligen något av en skräckupplevelse när han började röra på sig. Så pass skoj att man vågar sig på att skratta lite, trots magens varningssignaler.

#42 har gått ut och satt sig i solen. Det verkar rätt ok så jag hänger på. Det är faktiskt varmt i Linköping. Hemma i Lule så är det fortfarande snö en bra bit ovanför fönsterblecket, så det är helnice att kunna sitta mot en husvägg i torrt gräs och lapa solsken. Det dröjer ett rätt bra tag innan de andra vågar sig ut. Vid det laget har ett par stoppisar hunnit adoptera mig som huvudkudde. Rätt korkat med tanke på hur jag mår och var de ligger nånstans. De klarar sig i vilket fall som helst och vi bestämmer oss för att haka på gruppen. När jag är uppe på fötterna bestämmer jag mig för att piggna till genom ett par käcka små morgonhopp. Hoppa jämfota första gången går bra, till och med det andra, men under det tredje tappar jag skon i luften och ramlar framstupa i asfalten. Snopet som det kan gå. #42 skrattar hysteriskt bakom mig på det sättet som bara han kan; en perfekt blanding mellan hästgnägg och fårbräk. Vi tar oss bort till bussen och detta mina damer och herrar, är den absoluta mardrömsbiten i hela DömD. Det går inte att må sämre än man gör på den bussen. Det är absolut koncentration som gäller för att undvika att spy ner allt och alla. Mot alla odds klarar jag det och hinner precis kasta mig ur bussen och få frisk luft i lungorna. Nu vart allt något så när lugnt igen.

Vi blir bortledda till bowlinghallen, där det är tänkt att vi ska tävla. Jag sätter mig vid Poontos-babarnas bord istället. Eller rättelse, min haka lägger sig på deras bord. De kliar mig i håret iaf, så livet är ju ganska bra. Efter en stund så bestämmer de sig för att vi ska ta oss bort till Systembolaget. Idéen är så vansinning att den bara måste vara bra. Bolaget ligger ganska nära och de har det vanliga sortimentet. Där ingår 7-procentig cider och Hooch. Jag kommer och tänka på att jag inte lekt sockerhora sen gymnasiet, den tidigare delen av gymnasiet till och med, och bestämmer mig för att inhandla några flaskor. Enligt prognos så mobbar de andra mig lite men jag är lite för trött för att riktigt orka bry mig. Väl ute blir planen att vi ska gå till parken och sola. Strålande. Där kan man säkert låta världen hinna ifatt en lite. Vi ägnar oss åt den vanliga aktiviteten, seriekopplade huvudkuddar och allt är bara härligt. Vi går till och med bort till Burger King och köper Whooper av den arga Restaurangchefen som inte tycker bollhav är lika med lekstuga. Jag fegar ur och bestämmer mig för att inte retas med honom.

Borta i parken har några av stoppisarna lyckats hitta tillbaka. De berättar att #31 och några till har spårat ur lite borta på bowlingen. Det verkar som om de i princip haft automateld på kloten oavsett vad som är i vägen. Lite tur att ingen blev arg på dem. De förklarar i vart fall att det är dags att röra på sig mot bussen, så det gör vi. Min mage har börjat stabiliseras något, men den är fortfarande långt ifrån färdig. Bussturen till högskolan är lite jobbig, men den ordnar sig. Jag har i efterhand fått höra att jag inte såg så pigg ut. Borta vid skolan så verkar huvudsysslan vara att ligga på rygg och vänta på att tintorundan ska börja. Jag träffar #31 och ögonen lyser redan av jävelskap på grabben. Är osäker på hur han lyckats bli så full så tidigt, alla andra är fortfarande bakfulla. Han kanske har fuskat och inte sovit eller något. En höjdpunkt här är när #31 hänger runt benet på Staffan och skriker efter sin porrtidning.

Ulvesson, LilleLars, Staffan och jag bildar ett lag till TintoRundan, eller en gruppering på fyra lag som vi föredrar att kalla oss av taxeringsbaserade orsaker. Vår konstellation får dock nöja sig med en flaska att dela på till att börja med. Jaja, vi vet nog hur det brukar gå med det. Efter en stund kommer vi fram till en ankdam. Ulvesson roar sig med att ställa sig och kissa in i ankhagen. Ankorna verkar inte bry sig. Hade ankorna haft humor hade de bitit honom i snoppen, och tittat på när han flaxade med armarna och lät som en av dem. Tråkigt nog har dom inte det. Första grenen är att kasta molotov-cocktails. Ulvesson och Lars är inte så bra på det, men det får stilpoängen för aggresivt och fantatiskt beteende. Nästa station som är rolig är den där man ska skjuta katapult med ett cykeldäck och potatisar. Det är Janzon som har den här stationen, så den blir ju rolig av ren princip. Han vaktar flaskorna som en hög så jag bestämmer mig för att visa att även hökar kan ha lite dålig koll ibland. Jag lyckas fixa till mig en flaska tinto och detta lockar fram en ekonomtjej som heter Sara. Med smått osammanhängande tal och bedjande ögon lyckas hon tigga till sig en rätt schysst slurk. Må va hänt, hon är rätt trevlig. Men flaskan börjar ta slut i oroväckande tempo och det är dags att fixa mer. Janzon håller stenhård koll och allt verkar hopplös. Men då.. Plats på scen: #42! Med ett berserkavrål kommer pojken stormande från stigen och vräker sig in i Janzon med full kraft. Han tappar balansen, om än bara för ett par sekunder, och det räcker. Alla runtomkring dyker som gamar över vinlådorna, men det var nog bara jag som rekat var det fyllda flaskorna fanns och vart man kunde gömma en som man snott. Janzon rensar och länsar och knycker tillbaka alla utom just EN. Och gissa vilken. Med ett belåtet litet flin känner jag flaskan bakom vaden och sitter kvar en stund för att verka trovärdig. Nu har #31 också dykt upp och han har skaffat sig en tändare. Det verkar som i princip allt som är antändbart fattar eld så fort pojken kommer i närheten och han får tag på massor. Han har druckit en hel del mer nu och det går inte riktigt att prata med honom. De flesta är ganska säkra på att han kommer att däcka inom det närmaste. Men det gör han inte. Han lägger sig bakom en av måltavlorna och försöker få den att fatta eld. Vilket läge. Fyra pers mobiliserar omedelbart katapulten och ett gäng med potatisar. #31 som nu står och kissar anar inget oråd. Inte ens när den första potatisen väser förbi höften på honom märker han något. Det är när han vänder sig om och ser uppståndelsen som är fokuserad mot honom som han inser att det är dags att börja göra något på allvar. Han slänger sig i skydd bakom ett av målen igen och försöker desperat få det att brinna. Han missar, och det gör vi med. För jävligt.

Vi rör oss vidare mot nästa station och där har vi Holmis!! Holmis är på gott humör och han verkar inte bli på så mycket sämre av att vi lånar lite Tinto av honom. Enok är iväg i kalsongerna och jagar bilar en halv kilometer bort. Grabben måste haft för lite att göra som liten. Vi bänkar oss på den motsatta vallen. LilleLars får nu syn på Holmis cykel som står mittemot. 'Snygg Cykel!' säger han med tindrande ögon och börjar röra sig neråt. Alltför sent inser Holmis att hans cykel är på väg bort. När han väl gör det inleds en vansinnes-sprint där 'GE MIG MIN CYKEL BÖÖÖGNEEEGERRHOOOORAAAAAAAA!!" är en riktigt guldkantadkommentar. När han kommer tillbaka får jag lära mig att BNH är en bra förkortning för detta. Den kommer till användning lite senare. Uppe på vallen är nu Håkan. Vi bestämmer oss för att göra en Atomic Wedgie på honom. Lars greppar och Lars rycker, tror det var han iaf, och Håkan kvider. Riktigt näpet med stringkalsonger på en trettioårig student. Jag ser en lysande möjlighet och ger honom en wedgie framifrån. En pungkula hamnar på vars en sida om mittbenan, och nu hörs det verkligen smärta i skriken. Vi låter honom vara efter en stund och han tar på sig sin overall som en päls över axlarna. Nu kommer den lilla festliga detaljen att hans pitt ramlar ut genom ett av kalsongbenen. Den hänger där medan Sköld leder honom en halv kilometer till nästa station. Tanten som möter oss på cykeln tittar inte lite underligt. #31 har också hunnit ikapp och han fokuserar inte överhuvudtaget längre. Intressant dock att han lyckas springa i den riktning som det finns alkohol i ett rasande tempo. Ännu intressantare är att han lyckas dricka upp allt som han får tag på. Här borta träffar jag Sara igen och nu är hon apradar. Hon försöker brotta ner mig och stjäla min tändare, men det slutar bara med att båda två rullar nedför en brant och fastnar i ett dike. Där pratar vi skit en stund.

På väg till nästa station får #42 och #44 och några till tag på ett träd som är sissådär 5-6 meter långt. De verkar tycka att det är ett väldigt roligt träd och släpar med sig det. En cykel verkar ha fastnat i lövverket. Nästa station är Charlottes och här ska det målas plakat. Sara är också plakat och hon börjar få allt svårare att argumentera till sig vin. Pussar börjar bli ett vanligt använt argument. Kreativt och fantasirikt initiativ. Charlotte sitter på vinlådan och blockar den, så det är väldigt svårt att få tag på en flaska. Tur att hon är så trevlig annars hade man kanske kunnat bli lite småsur. På väg till nästa station så spyr Sara och vilken show! Hon lyckas få till den absolutperfekta DömD-spyan! En serie skitsnygga chockrosa små högar. Det är nu jag bestämmer mig för att hon blir hedersmedlem i Slagthuset. Den sista stationen verkar mest gå ut på att få en påse godis och skrämma skiten ur småglinen som vi verkar attrahera av någon sjuk anledning. Irriterande små skitar som tigger tygmärken av en. Att de bara orkar. Vi går bort och sätter oss på en klippa utanför Skåland och Lars får idéen att han ska hoppa upp på klippan. Han kommer ihåg att ta gott om #42, men hoppet glömmer han bort. Med en klassisk stjärnsmäll i bästa Tom&Jerry-stil drämmer han in i klippan med full kraft. Slarvig kille. Jag får en ide och försöker byta trädet vi släpat med oss mot en öl på Skåland. De verkar negativa till idéen, så jag låter dem behålla trädet och går tillbaka till klippan igen. Sara ser ut att vara färdig för dagen, så jag beslutar mig för att leka hjäte och leda hem henne. Som ni kanske vet är gränsen mellan hjälte och idiot hårfin och detta får jag snart lära mig i praktiken. Sara vill överallt utom hem. Det slutar med att vi virrar in på en nationsmiddag där jag lämpar av henne och grupperar om mig med Poontos bunten.

Inne på Herrgårn så är det Jeopardy-dags. Annis och jag blir inskuffade i tävlingsområdet, men Annis bangar ur. Så det får bli jag som visar vad Lule kan och går för. Givetvis straffar jag upp de andra stackar med råge, vilken fjant vet INTE att BNH står för BögNegerHora?? Det blir middagsdags nu och den är väl som middagar mest. Transportsträcka. Det är efter middagen som det roliga börjar. Jag går bort och sätter mig med A-katterna som samlat ihop alla halvtomma och fulla ölflaskor. Vi häller i oss i ett friskt tempo och sen dricker vi mer. Nu börjar det blir gungigt igen. Vakterna släpar ut oss efter ett tag. Lustigt, det är samtliga år nu som vakterna kommigt och fysiskt dragit i mig för att jag ska lämna det rummet. Måste vara ett bra tecken. I baren utanför träffar jag en A-katt som ger mig mitt pris för att jag vann på Jeopardy. Ölm är också där och han ger mig ett trafikljus, en tredrinksdrink. Den dricker jag upp och sen blir jag lite trött. Dags att sätta sig. Tilda och Annis håller till i ett rum i närheten och vi startar en sitta på golvet-fest. Jag vet inte så mycket om vad som hände sen förrutom att Tilda gav mig ett par asfräcka spritpennetatueringar och att jag blev hemsläpad för att jag somnade. Höll tydligen defensiven uppe under den här däcken också. David har klagat på att jag vispade till honom, SOOOJJYYY!! ;) Den här dagen däckar jag i rätt lägenhet.

Lördag - Urladdningen

Det första jag minns är de tunga stegen mot toaletten och den ljuvliga känslan när jag skickar alla dumheter till nåt reningsverk nånstans. De andra undar om jag mår bra när jag kommer ut och det gör jag faktiskt. Det tar ett rätt bra tag att bearbeta de andra till någorlunda levande tillstånd. Vi kommer på att vi faktiskt har vaknat i tid till både frukost och pilkastning. Ballt!! Första gången jag är med om det faktiskt. Vi lufsar i väldigt sakta mak bort till kårallen, och mumsar där i oss ett par supermumsiga tunnbrödsmackor. Nu ska vi kasta pil. Efter lite meck så lyckas vi hitta vår tavla och vi kallas nu tydligen för X6. Lika bra. #28 vinner, men vi andra två får dyngstryk. Sorgligt. Vi får chansen igen i formen av Dörrstopp en stund senare och får lika mycket stryk här. Patetiskt. Nåja, det var ju inte pilkastning som vi var här för.

Det blir att ligga ute på gräset och sola en bra stund den här dagen också. Tar mig en liten paus för att skratta ut Sara. Hon är bakfull. Gee, I wonder why. Det blir snart dags att promenixa bort till Mackedonken och sen vidare till Skåland för Tintolotto. Magen min är orolig för Tintolottot, men skräckslagen för Mackedonken. Jag lyckas trycka ner ett meal, och provocera Tilda så till den milda grad att hon kastar sin burgare på mig. Hon har ingen hyfs. Heinz har roat sig med att måla min virkesflaska alldeles svart. Men då den ser ganska cool ut nu så gör det inte så mycket. Borta på Skåland visar det sig att min bandare har dykt upp igen, och ChikiChiki-skivan med den! WOW! Deras stereo får snart lära sig vad musikens motsvarighet till gladporr är, och alla barnen är glada. Tintolottot visar sig vara lite lösare organiserat än de föregående, det verkar mest gå ut på att lyckas nudda en pappersbit och rycka åt sig en flaska vin. Credits till katterna för årets hemskaste rödvin förresten, Sofia-vinet var en riktig hora. =)

En kort promenad senare är vi ute på gräsplanen. Här visar det sig att Enok är väldigt full, och #31 har fått tag på en ny tändare. #31 roar sig med att elda upp saker och han får en del hjälp av mig. Det finns inget som gör en hobby bättre än en medhjälpare. Nu kan vi dessutom skylla på varandra när nånting börjar brinna. #31 påstår att han är bättre på att elda för han har utbildning. Jag påstår att han har tur. Min tändare är mycket coolare än hans. Enok tar nu #42 över planen och kastar sig över en kommunist under vilda utbrott av 'JAG ÄLSKAR DIG!!' och 'KYSS MIG!!'. Det dröjer dock inte så länge innan han däckar. Hög tid får årets Malaco. I vanlig ordning håller jag med #28 skriver och i lika traditionell stil jagar folk och hotar dem att sätta min hand på dem efteråt. Enok har dock en massa plats kvar att skriva på, så ett BENGT inom ett hjärta över hela ryggtavlan, en 'Insert coin here' med pil mot arslet, ett par kalsonger fyllda med enkronor, en arg gubbe runt naveln, blå bröstvårtor, blå ögon och öron, clown-mun och en fet varkorre fixas dit. Nu är han snygg nog att ragga hem vem eller vad som helst. Lite förvånande att han inte hånglar med någon nu, det gjorde han ju sist han tuppade av. Livet är underligt.

En stund senare på eftermiddagen bestämmer vi oss för att vi ska gå till lägenheten och dricka sprit. Låter som en bra ide, jag har inte hunnit smaka på mitt virke än. I lägenheten dricker jag massor med goda drinkar och sen så tar jag mig en grymt välbehövlig dusch. Kostymen kommer på och man ser riktigt anständig ut. #31 dricker också en massa drinkar och blir också full. Inte lika jävligt som mig dock. Han beslutar sig för att ta med sig sin porrblaska, bara för att markera att en kostym inte behöver betyda tråkig. Vi går till Kårallen och här börjar det bli suddigt igen. Jag hamnar på en toalett där jag ägnar två timmar åt att inte somna och att sluta se dubbelt. Lyckas med båda faktiskt. Under tiden är det förrätt och varmrätt ute i salen. #31 och jag får pris, och #31 tar emot mitt. När han står på scenen plockar han fram sin tidning som han håller fram med sitt patenterade fylleflin. Toasten kastar panikartat bak den längst bak på scenen. Tråkmåns. #31 vinner en gräsklippare och jag vinner en jättefin docka som jag döper till Sara, hon är lite mindre än sin förebild, men lättare att kommunicera med och kontrollera. Jag kommer tillbaka lagom till efterrätten och mår ganska bra även om jag är lite halvberusad och trött. Annis och jag tar en promenad runt byggnaden för att dricka lite av min fulgrogg som jag gömt i buskarna. Den smakar åt helvete för starkt och det är ett bra tecken. Under tiden har tydligen ett par brudar och en A-katt tejpat ihop #31 och en annan brud med silvertejp. Alla tyckte det var jätteskoj utom bruden som tejpades fast i Urban. Har nästan lite förståelse för henne. Klänningen går sönder vid separeringen och en liten syjunta måste arrangeras. Men säger man SOOJJJYYY så ska ju allt vara förlåtet.

Kvällen fortsätter och jag springer mest omkring med Annis och ett par A-katter. Himla trevliga, de bjuder mig på drinkar och närmast rörd till tårar som jag är över deras snälla pris ger jag mig fan på att tacka alla personligen. Till dem som jag missade: TACK NI ÄR BÄST!! Kvällen förflyter, min kavaj får behov av kemtvätt, och alla blir fulla och glada. Efteråt är det dags för Skåland och det är alltid skoj. Jag sitter och bubblar lite med #31 och Sara innan vi börjar röra oss hemåt. Utanför Skåland träffar vi på #36 som joinar med. På vägen hem kommer #31, #36 och jag på att vi inte vet vart vi bor. Vi fumlar omkring i Ryd i över en timme utan att hitta något vettigt typ en plats att bo. Det slutar med att Nina fiskar upp oss och släpar hem oss. Efter några groggar hemma kommer vi på att vi vill gå till Skåland och dricka mer sprit. Det måste ju vara en bra ide. Dock säger en sönderklottrad #28 och en #35 vi möter på vägen att det är typ folktomt där så vi vänder om och går hem. Slut på DömD! Stort tack går till D-Group, X-Group och A-katterna, fy fan vad ni dominerar stället, jag lovar att komma tillbaka nästa år!!!

DömD 2000 genom #32:s ögon